jennysmening.blogg.se

Det är en härligt solig vinterdag och jag minns att det sista jag tänker innan jag går in till terapeuten är att.. Va gör jag här en läskig overklighetskänsla kommer över mej. Jag tar ett djupt andetag och går in.
Då sitter jag här hos själavårdaren och jag ska berätta om min barndom.
Jag tänker "shit" nu är jag här där jag undrade över för 15 år sedan hur de skulle bli när jag en dag satt hos "hjärnskyrnklaren",skulle jag hamna i psykos eller hur skulle jag reagera. Min barndom,som jag knappt minns något i från..(trodde jag åtminstånde). Det som göms i snö kommer upp i tö..

Pappa ligger på golvet och krampar mamma är hög som ett hus min syster gråter och springer in på sitt rum.
Jag är 6 år. Just där och då blev jag vuxen, tvingades att bli vuxen. Jag slår numret till ambulansen som mamma lärt mej om något skulle hända.
Jag står blixt sttilla tills ambulansen kommer,dom hjälper pappa och tar med honom. Någon har ringt morfar.
Vad jag saknar morfar han var min bästa vän.
Jag kryper upp i morfars trygga famn och min syster är där också,hon tyr sig inte till morfar som jag,varför vet jag inte,men jag tror på nått sätt att jag va hans favorit hans solstråle som han sa. Det kändes härligt att vara någons favorit men men var min syster favorit för, hm nu minns jag för pappa o farmor.
Mamma är inte längre kvar i radhuset. Jag vet inte vart hon tagit vägen hon stack innan ambulansen kom.
Morfar tar med oss hem till Sturegatan och mormor har maten klar som så många gånger både före och efter.
Kära mormor om du bara var här nu så jag fick berätta hur mycket du betytt för mej. Mitt hjärta brister nästan av saknad när jag skriver detta.
Mormor har bäddat åt oss i vardagsrummet och får oss att känna lite trygghet.

Jag tänker shit shit shit det är mej jag pratar om. Jag har aldrig öppnat mej för någon alltid lagt locket på liksom,nu sitter den stackars själavårdaren o lägger huvudet på sne o säger Jenny du har verkligen fått lida.
Ja tänker detta var ju bara 1 dag i mitt liv o ja var ju bara 6 år.

Nästa minne jag har är att vi står i en telefonkiosk utanför ica i adolfsberg och ringer polisen. Jag hör mamma säga att han hotat oss med pistol och att vi inte har någonting vi sprang ut i strumplästen.
Jag tänker skönt att vi kom undan att vi han ut, men hur ska det bli med mitt 10 års kalas i morgon jag har för en gångs skull fått bjuda hem kompisar.
För annars var pappa full eller mamma hög som ett hus eller så var jag o min syster helt ensamma.
Vi fick alltid trippa på tå hemma smyga,barn programmen på lägsta volym absolut inte skrika och gjorde vi det var det alltifd mitt fel pappa skrek allti JEEENNNNYYYY,,,

Han skrek alltid på mig vare sig det var att plocka upp hans löständer ur spyhinken eller för han trodde jag gjort nått dumt.
Det är en härligt solig vinterdag och jag minns att det sista jag tänker innan jag går in till terapeuten är att.. Va gör jag här en läskig overklighets känsla kommer över mej.
Jag tar ett djupt andetag och går in.
Då sitter jag här hos själavårdaren och jag ska berätta om min barndom.
Jag tänker "shit" nu är jag här där jag undrade över för 15 år sedan hur de skulle bli när jag en dag satt hos "hjärnskyrnklaren",skulle jag hamna i psykos eller hur skulle jag reagera. Min barndom,som jag knappt minns något i från..(trodde jag åtminstånde ). Det som göms i snö kommer upp i tö..

Pappa ligger på golvet och krampar mamma är hög som ett hus min syster gråter och springer in på sitt rum.
Jag är 6 år. Just där och då blev jag vuxen, tvingades att bli vuxen. Jag slår numret till ambulansen som mamma lärt mej om något skulle hända.
Jag står blixt stilla tills ambulansen kommer,dom hjälper pappa och tar med honom.
Någon har ringt morfar.
Vad jag saknar morfar han var min bästa vän.

Jag kryper upp i morfars trygga famn och min syster är där också,hon tyr sig inte till morfar som jag,varför vet jag inte,men jag tror på nått sätt att jag va hans favorit hans solstråle som han sa.
Det kändes härligt att vara någons favorit men men var min syster favorit för, hm nu minns jag för pappa o farmor.
Mamma är inte längre kvar i radhuset.
Jag vet inte vart hon tagit vägen hon stack innan ambulansen kom.
Morfar tar med oss hem till Sturegatan och mormor har maten klar som så många gånger både före och efter.
Kära mormor om du bara var här nu så jag fick berätta hur mycket du betytt för mej. Mitt hjärta brister nästan av saknad när jag skriver detta.
Mormor har bäddat åt oss i vardagsrummet och får oss att känna lite trygghet.

Jag tänker shit shit shit det är mej jag pratar om. Jag har aldrig öppnat mej för någon alltid lagt locket på liksom,nu sitter den stackars själavårdaren o lägger huvudet på sne o säger Jenny du har verkligen fått lida.
Ja tänker detta var ju bara 1 dag i mitt liv o ja var ju bara 6 år.

Nästa minne jag har är att vi står i en telefonkiosk utanför ica i adolfsberg och ringer polisen. Jag hör mamma säga att han hotat oss med pistol och att vi inte har någonting vi sprang ut i strumplästen.
Jag tänker skönt att vi kom undan att vi han ut, men hur ska det bli med mitt 10 års kalas i morgon jag har för en gångs skull fått bjuda hem kompissar.
För annars var pappa full eller mamma hög som ett hus eller så var jag o min syster helt ensamma.
Vi fick alltid trippa på tå hemma smyga,barn programmen på lägsta volym absolut inte skrika och gjorde vi det var det alltifd mitt fel pappa skrek allti JEEENNNNYYYY,,, Han skrek alltid på mig vare sig det var att plocka upp hans löständer ur spyhinken eller för han trodde jag gjort nått dumt.
Pappa älskade nog min syster mer än men, en gång när vi var på stan tillsammans så mötte vi någon pappa kände och då presenterade han min syster som sin dotter och mej sa han ingenting om, fy vad jag skämdes då,var jag osynlig eller va det bara en känsla av att inte duga.
Jaja tillbaka till telefonkiosken 17 okt 1983 Mamma var ska vi ta vägen? Säger min syster, det enda jag kan tänka på är att jag vill till morfar.
Men mamma är total hispig polisen är på väg och vi har ingen stans att ta vägen.

Vad försiggår i en 10 årings huvud denna kylslagna kväll okt 83.
Skolan va ska mina kompisar säga nu när de inte blir något kalas i morgon,jädra pappa va han tvungen att förstöra ännu en födelsedag.
Förresten förstörde han alla högtider.
Jag ska aldrig dricka när jag blir stor aldrig bli som dom jag hatar pappa hatar mamma som måste sticka o lämna oss varje gång hon fick det där rastlösa i blicken.

Jag tystnar och tittar upp på själavårdaren.
Han ser ut att behöva en paus så jag säger, att det blir för mycket för mej att berätta mer fast det i själva verket va hur skönt som helst att bara få berätta rakt upp o ner utan förbehåll utan att någon dömer.
Vi säger att vi ska ses igen nästa vecka o jag säger visst visst jag kommer, ja han kan ju lägga detta åt sidan o göra något annat medans det river och sliter i mej av ilska sorg men även lättnad av att äntligen öppna mej för någon. Men också skam en tomhet...Vem är jag?.

Livet utanför de där rummet som vi satt i har rullat på som ingenting har hänt.
Slår på telefonen o de piper till. Barnen ska hämtas.
Mamma glöm inte skridskorna..oj nej då lilla vän o tänker skamset att hur bra mamma är jag egentligen.
Allt detta river upp så många tankar i mej.
Jag åker hem och hämtar det jag glömde,hämtar barn o vips så är allt som vanligt.
Jag får tränga undan mina funderingar o sätta ett stort lock gjort av betong över mina känslor.
Och hoppas att de inte pyser över, för i kväll får vi vänner över på fika .

Jag känner mej lyckligt lottad ja de gör jag tänker jag. Min man ropar jag älskar dej Jenny o jag känner en våg av trygghet och kärlek komma över mej. Tack för att du finns min älskade man sedan 12 år tillbaka.
Du har funnits vid min sida i medvind och motvind. När vi träffades så behandlade jag dej som skit,jag sa direkt att du va utbytbar och jag betedde mej allmänt störande mot dej.
Men fina du det var bara för att jag var osäker osäker på kärleken som jag aldrig upplevt inte på detta sätt i alla fall.
När vi sedan blev troende frälsta 2005 så på en sekund blev jag en annan kvinna.
Jesus blåste bort mitt stenhjärta all smärta o hårdhet min mask ramlade av och du fick se mej...hehe på gott och ont.. Jesus bara blåste bort allt de där hårda i mej.
Jag blev förvånad själv.
Men allt eftersom dagarna och månaderna gick så förstod jag att kärleken övervinner allt och att du min älskade livskamrat är tryggheten och stabiliteten jag längtat efter så länge.

Jag var dum nog att gifta mej redan 1993 blott nyss fyllda 20 år med Johan en kille i min ålder vi blev blixtkära o jag blev gravid direkt.
Jag ångrar naturligtvis inte barnet hon e de finaste som finns.
Nu i efterhand så tror jag att det var min längtan efter trygghet som jag gifte mej en längtan att vara älskad och betydelsefull.
Tyvärr blev det tvärtom Johan va väl snäll de första halvåret sedan började han med hårda ord och psykningar han fortsatte med att trycka ner mej så jag va inte värd skiten under hans skor sa han.
När jag va som mest nertryckt så slog han mej första gången. Sedan följde 6 år fulla av slag inte varje dag men...
Våldtagen blev jag en gång i en stuga han hyrt, då trodde jag att ja skulle dö,han var helt svart i ögonen.
Johans släkt var också mycket dominant mot mej o jag kommer i håg en gång så frågade de om jag i mitt föräldrahem hade haft någon matservis o jag då 23 år gammal tänkte att vi va glada om vi hade nått att äta o än mer nått att äta på.
Ibland för ena månaden hade vi massa o andra inget alls för pappa sålde det mesta när han behövde sprit. En gång motade jag o min syster ut auktionsfirman som kom o skulle hämta möbler o annat.

Så jag svarade att det vet jag inte.
Då sa johans moster till mej att ja det är klart att i din alkoholist familj så fanns de väl inte sånt.
Fy fasen va jag va arg på henne länge för det,så nedlåtande. Men johan o stina jag har förlåtit er och jag önskar verkligen att ni en dag kan få känna den kärlek som jag känner i dag.
Jag skiljde mej från Johan 1999 då var jag 17 veckor gången med vårat 4e barn. Det var ingen dans på rosor direkt. Efter att ha varit så nertryckt så visste jag inte hur man betalade en räkning på banken. Jag var helt ensam i värden med 3 barn o en 4e på väg.
Själavårdaren säger Jenny gå tillbaka till den tid då du föddes. Hur såg det ut då runt dej.
Eee a hehe blir lite full i skratt men jag förstod ju att han menade omständigheter o sånt, men jag kan inte rå för att dra på smilet.
Anledningen till mitt smile är väl det att han trodde kanske att jag föddes under rosa skimmer o fullständig lycka när det i själva verket var ganska kaotiskt.

Jag tar ett djupt andetag tittar han in i ögonen o tänker nu kör vi.
Jag föddes på Örebro BB. Mamma hade precis muckat från hinseberg. Det innebär förstår du att jag legat i min mammas mage under hela hennes fängelse vistelse.
Själavårdaren drar efter andan o tittar ut genom fönstret.
Jag kan inte låta bli att tänka att vad ska han tycka om mej vad ska alla andra tycka om mej när de får veta min sanning. Direkt kommer skammen över att på nått sätt inte känna sig som andra,avskummet i samhället, klass 3 liksom. Nu har ju jag aldrig tagit droger eller så men känslan av att vara annorlunda
finns ändå. Ja det var nog tur att mamma satt i fängelse när hon var gravid med mej för annars hade jag nog i levt i dag med tanke på alla droger hon tog.
Jag personligen tror att gud hade ett finger med i spelet redan då. Jag har fått höra att pappa som fick bevakad permission när jag föddes kom med cigarrer o glada till rop. Mormor och morfar var där.
Tack mormor och morfar ni var min trygga punkt under min uppväxt.

Min pappa var egentligen en väldigt snäll människa,han stal en gång 30 000 kr på socialjouren och delade ut till behövande på stan. Om ett fyllo frös tog han av sig jackan o gav bort.
Han hade ett hjärta för att hjälpa människor men hamnade snett i tonåren.
Han spelade gitarr o sjöng med cornelius wresvik på klubbar i Örebro de va så han mötte mamma.
Pappa satt också på ungdoms anstalt när han va ung, vet inte vad han hade gjort men det sätter sina spår.
Jag har nån gammal kasett där han sjunger o spelar..inte nykter..

Jag sjunker liksom in i mej själv när jag pratar om detta ..berättar. Mamma kommer fån en fam där hennes mamma och pappa var mest som andra medelklass.
Mormor jobbade på tvätteriet och morfar var förnsteputsare.
Dom kämpade hela tiden för att få allt att gå i hopp.
Mormor unnade sig aldrig någonting fick jag veta när hon var på åldromshemmet, Hon ville måla men avstod för att barnen behövde saker och att släkten inte tyckte det var tillräckligt fint.

Mormor du som lagade värdens godaste mat du som tog hand om mej gick av och an på golvet med mej när jag grät. om jag blundar så kan jag se dej tassa upp i köket när jag kom till er sena kvällar.
Mormor hade dukat fram en sockerdricka öppnat kapsylen men satt på den löst och en varm smörgås,fast kall.
Din omsorg om att alla skulle vara mätta även om du själv inte fick.
Du kunde laga de allra godaste o finaste av ingenting. Morfar du var min bästa vän när du dog 2002 så dog en bit av mej också. Du ville alltid mej o min systers bästa. Du lekte med oss i timmar släpade fram saker och var mätt bara du såg oss äta sa du.
Du hämtade oss var och varannan dag morfar. Du var den jag gick till när jag var ledsen eller behövde något. Du va aldrig mer en ett samtal bort.
Tyvärr när jag blev äldre så utnyttjade jag snällheten också. Vet att du faktiskt åkte och köpte puder åt mej en gång o kom hem med..hm då hade jag flyttat hemifrån.
Veckopeng eller vad man kan kalla det för fick jag också kanske i bland lite för mycket. Mamma kom i kontakt med droger redan i 20 års åldern.
Hon blev tillsammans med nån raggare som introducerade henne i drogvärden. O vad mycket de blev om det, men mormor och morfar jag älskar er. Tack för allt.

Det första lyckliga minnet som jag har, är några dagar efter den där kvällen vid telefonkiosken. Då har vi fått en lägenhet i oxhagen vi sitter på en filt och äter pizza och dricker sockerdricka vi har ingenting.
Jo föresten jag har ett par rullskridskor som jag fått i födelsedagspresent. Jag åker fram och tillbaka på parketten och känner lycka för första gången.
10 år nyss fyllda jippiii jag behöver inte vara tyst inte trippa på tå, nej här ska åkas rullskriskor. hehe ja de va så.

Vi började i en skola där majoriteten var i undre medelklass, Jag tyckte att livet lekte, hade ju fått nya kompisar och en cykel av morfar.
Vi försökte bygga upp en ganska stabil tillvaro tills de gamla pundar kompisarna leta upp mamma eller om de va hon som leta upp dom de vill jag låta va osagt .
Vi blev vräkta igen o bytte lägenhet om och om igen.
En av många kvällar så ska mamma dra väg med en "vän" det åskar ute förskräckligt och vi vill inte att hon ska åka.
Vi står på parkeringen min syster och jag i regnet och gråter och skriker mammmmaaaa lämna oss inte, men hon är där mamma men ändå inte . Hon lämnade oss.
Jag tar min syster går upp och ska ringa morfar.

Telefonen är avstängd.


Räkningen är inte betald.

Jag kommer i håg det så väl, jag kände sådan maktlös het sådan rädsla.
Där och då tror jag att jag iklädde mej någon slags mask att vara hård och tuff. Aldrig skulle någon få se mej svag och ledsen. Nu vet jag ju dag att det är en styrka att kunna visa känslor och be om hjälp.
Men det tog till 2005 för mej att upptäcka det. och när jag väl gjorde det tog det bara en sekund att...blåsa liv i mitt sten hjärta, mitt hårda själviska hjärta.
Hur kom det sig då, jo vi var på torpkonferansen jag o urban o barnen 2005 .

Eftersom pappa var alkoholist så tyckte jag att de va ett bra alternativ att fira midsommar på ett kristet midsommar firande.
Farmor bodde i närheten så hon var med. Hon var för övrigt troende hehee fast man i bland inte kunde tro det. Ska berätta om det sen.
Farmor hade åkt hem vid 19 tiden. Vi tänkte undra va dom där knäppgökarna gör på mötena i ladan så vi sa det att vi går in o kollar vad dom gör är de tråkigt, så drar vi hem o grillar.
När vi kom in i ladan så va de proppfullt o vi hamnade längst fram.

Människor stod o sjöng o såg ut o ha frid o glädje. Vi hade talat på eftermiddagen ja och Urban att de kan ju inte finnas nån Gud o vem va Jesus liksom? för om han fans varför hade då jag fått gått igenom allt jag gjort i min barndom tex o massa andra funderingar.

Så vi sa det till varandra högt där och då längst fram i mötet.... Ok Gud finns du får du visa oss det nu annars sticker vi hem o grillar.. PANG sa det i mina öron jag tittade på Urban och jag såg att han grät jag bara kände nån slags värme och överflödande kärlek som sköljde över mej och en vind som blåste bort mitt sten hjärta ,mina tårar rann o jag var förnyad, förändrad för alltid.
Vad hade hänt, vi gick upp till receptionen och frågade den krulliga damen vad vi känt ..hehee stackars dam. Hos sa att vi skulle få prata med en pastor.
Han förklarade att vi blivit frälsta mött Jesus.
Urban frågade vad som va nästa steg vad man gjorde nu, pastorn sa att det var dopet,ok då gör vi det nu sa Urban pastorn skrattade till o sa du får vänta tills i morgon
Klockan är ju 11 på kvällen.
Vi åkte hem sent om sider fulla av förundran och fyllda av guds kärlek.

Jag som alltid trott att de inte va meningen för mej att känna kärlek och frid i hjärtat.
Men jag kände bara ett stort lugn mitt hjärta som varit så hårt så länge blev mjukt och fyllt med kärlek på bråkdelen av en sekund.
Jag ville bara gråta. Gråta ut min smärta över de förlorade åren som jag haft en mask av hårdhet och bitterhet och självömkan och arrogans.
Vi låg o pratade hela natten om det som hänt och Urban ville gärna döpa sig dagen efter.


Men jag som var barndöpt,faktiskt i Ockelbo på en resa betald av socialen tyckte det räckte.

Men någonting i mej pockade på att jag också skulle döpa mej, jag blev inte kvitt känslan av att jag måste göra det. Vi kom överens om att vi skulle döpa oss i samma dop grav sammtidigt.
Sagt och gjort 26 juni 2005 så döpte vi oss i samma dopgrav samtidigt. Det var en enorm upplevelse, kanske svårt att förklara för någon som aldrig varit med om det men det var en fantastisk upplevelse.
Det kändes bokstavligen som jag tvättades ren.
Alltså ren från min ilska,ledsamhet och bitterhet.

Det varr en märklig känska att helt och hållet fri från all smärta och ilska.
Tiden efter va ganska turbulent fast fantastisk. Jesus hallå vem var han? Jag ville veta allt och de va snabbt för har jag gått alla år och varit en bitch mot allt och alla för att jag mått dåligt för allt jag varit med om . Så jag ville veta allt.
Bibeln va ju tena grekiskan fattade ingenting.

Men vi gick till en kyrka där vi bodde och de tog så väl hand om oss fösta tiden ..så vi fick fråga alla frågor vi någonsin kunde komma på.
Vi va med om så mycket roligt den första tiden, så många bönesvar. Om det är någon som undrar över eller har frågor så kontakata mej gärna här på bloggen.
Helt plötsligt så såg jag allt med andra ögon.
Fred o kärlek Jenny