Baserad på en sann historia
Det finns ingenting så isolerande som att vara ensam i ett främmande land, med ingen mobiltelefon, inga pengar och att inte kunna tala språket. Det var julen 2005 när mina föräldrar lärde mej den värdefulla läxan att alltid förvänta det oväntade
Vi har alltid levt med att vi ska förvänta oss det oväntade jag har alltid undrat vad mina föräldrar menat med det. Vi har alltid kämpat för vårat levebröd och mamma har alltid väntat på det oväntade men än så länge har vi mest kämpat. Vi ber tillsammans hela familjen varje kväll pappa Gregor och mamma Anastasia min syster heter Maria min bror heter Johannes jag som skriver det här heter Amalia. Jag är 17 år och kommer från Rumänien en liten stad som heter Valcea. Vårat hus ligger precis vid floden som går igenom hela byn. I mars när isen smälte så kom det ett oväder som gjorde så vårat tak på huset brast. Jag var så rädd.
Som tur var hände det när jag och mina syskon var i skolan. När vi kom hem till vårat lilla hus i grönt tegel så stod min mamma på knä framför huset och grät och skrek. Pappa kom springande från grannens hus Amalia gå inte in.
Var är Johannes var är Johannes, Amalia ropade pappa. Han gick in sa jag oh nejjjjjjj skrek pappa.
Vi tittar in genom dörren oc ser allt bråte hela taket har rasat in vatten flyter på golvet. Mamma titta säger Johannes min nalle...Min älskade nalle. Johannes gråter. Mamma säger Amalia gå och mör lilla maria när hon kommer från skolan. Ta henne till grannen och lek. Pappa och jag måste se vad vi kan rädda. Vi måste be Amalia. Glöm inte att vi måste förvänta oss det oväntade. Mamma detta är väl oväntat om nått, men mamma sa att det hon menade var något bra oväntat.
Mörkret föll och det blev kallt alla våra saker är blöta. Alla mina saker är förstörda tror jag, jag har inte hunnit gå igenom allt. I natt bor vi i kyrkan säger pappa. Maria säger Jesus hjälp oss Jesus kom. Maria är bara 6 år och hon förstår inte varför just vårat hus har blivit förstört. Grannarnas tak har klarat sig. Vi går med tunga steg mot kyrkan den lilla församling som vi är med i .Dit går vi på söndagarna för att be och lyssna på den roliga pastorn Han heter John han är missionär från Amerika. Han säger att låt drömmen bli sann. Jesus är nära håll era hjärtan rena.
Kära vänner säger han när vi kommer, kom jag har gjort i ordning åt er. Varm kålsoppa mmmm det är så gott när man är frusen.
Min syster Maria gråter tyst, Johannes ser mest blek och trött ut. Jag säger till min pappa .
Pappa kan jag göra någonting pappa kan jag hjälpa dej. Han tittar på mej och säger min flicka min vackra Anastasia be, ropa till Gud att det blir en lösning.
Vi lägger oss på de madrasserna som pastor johns fru har lagt ut och kryper närmare varandra, det är kallt. Jag blåser ut luft ur minnen och ser att det kommer vit rök. Gas elementet har inte hunnit värma upp rummet än. Men mamma säger snart blir det varmt mina barn .
Vi sover faktiskt gott hela natten och vaknar att det är varmt i rummet. Tack Gud säger mamma, se barn det är varmt.
Vi har ingen frukost men vi skyndar oss tillbaka till huset.
Katastrof katastrof säger pappa. John är med, han säger att jag har en lösning.
Mamma tittar på John med sina stora bruna ögon och säger vad John.
Han säger att jag har hört att i Sverige där kan man tjäna mycket pengar om ni åker dit så kan ni sälja de slevar som vi gjort i kyrkan. Pappa säger jag kan inte åka jag kan inte lämna mitt arbete. Pappa jobbade i skogen, jobb är viktigt att ha i Rumänien det kan vara skillnad på liv och död. Mamma säger att jag och Amalia åker. Var ligger Sverige säger jag. Där lever man som kungar och drottningar säger pappa. Och min fantasi börjar genast skena i väg. Jag ser oss komma tillbaka till vår lilla stad med kläder som en drottning och en konungs krona till pappa.
Sverige där står jag nu, på en kall flyg terminal och mina tårar rinner. Mamma sitter i hopsjunken på en stol och en av personalen försöker förklara på engelska som vi knappt kan att vårat bagage är borta. Alla slevar är borta säger mamma.
Vi tar oss till Uppsala med buss och det är flera rumäner med på bussen. Någon säger att nu börjar livet ni ska få se. Detta är himmelriket. Nej tänker jag, var ska vi sova vad ska vi äta. De få kronorna vi har växlat till oss räcker knappt till något i detta konungarike. Jag vill hem.
Någon gammal kvinna och vad som ser ut som hennes son säger att ni får sova hos oss i natt. Tack Jesus säger mamma. Här ska vi sova säger den äldre damen. Men men det är ju en bil säger jag shyssss säger mamma till mej. Det blir bra Anastasia glöm inte bort att vänta dej det oväntade. Vi har i alla fall tak över huvudet.
Så nu ligger jag här i en kall bil i uppsala jag förstår inte språket jag har inga pengar våra slevar är borta vi kan inte ringa hem, Jag knäpper mina händer och säger Gud låt oss få uppleva det oväntade på ett fantastiskt bra sätt
