1987
Det jag nu ska berätta för dej jag jag bara av en andledning. Den är att visa dej att det finns inga omöjliga fall Jesus låter ingen gå förlorad. Kan jag få förlåtelse och upprättelse så kan du.
1987
Jag är 14 år. Sommarlovet har precis börjat. Vi bor i Markbacken i Örebro,Vi bor högst upp i ett fyra vånings hus men hur jag än funderar så minns jag inte husnummret.
Mamma är ofta paranoin gömmer sig bakom basker och solglasögon när vi går till affären. Hon är rädd att Charls-Agne . Han var en mördare Han gick runt med en bajonett på ryggen.
Jag har berättat om honom förut hur jag slängde ut han från vår lägenhet, jag visste ju inte att han va farlig , föresten så hade jag nog struntat i om jag visste för jag var inte rädd för någon eller något.
Några veckor in på sommarlovet så försvann mamma. Tyiskt tänkte jag nu får jag ta hand om min lillasyster flera dagar. Vi åkte till farmor och var hos henne några dagar pappa var också där och jobbade. Farmor stod alltid vid spisen antingen kokandes karameller, marknadsnoguat eller knäckklubbor. Jenny sätt pinnar i knäck klubborna, ja farmor sa jag. Jenny flytta ved högen till andra sidan logen, ja farmor.
Eller så kokade hon kålsoppa eller stekte fläsk så de osade över hela Åbytorp.
Farmors speciallitet var våfflor hon hade dubbla gärn. Det påpekade hon alltid dubbla gärn ska de vara flicka lilla. Farmor hur gör du dina våfflor sågoda sa jag. Jodu lilla nyfikna Jenny jag har vicheyvatten i smeten och gärna lite sur grädde då blir de som godast. Alltid stektes det och kokades något i det gula huset med bruna knutar där karamelltanten farmor bodde.
När vi kom hem till mamma efter helgen så var hon fortfarande inte hemma allt såg ut som när vi lämnade det.
Två dagar senare öppnades dörren av mamma och hon stapplade brunbränd in hon hade en en vit klänning på sig... Mamma var har du varit sa jag. Hjälp mej jenny att få bort det jag har runt halsen viskade mamma hest.
Hon hämtade en tång och bad mej klippa.
Vad är det? sa jag ståltråd sa mamma. Men varför har du ståltråd runt halsen mamma sa min syster med gråten i halsen.
Plötsligt så knackade det hårt på dörren och den öppnades.
Poliser stormade in med dragna vapen. Min syster började gråta men mamma sa tack och lov att ni är här.
Det visade sig att mamma hade blivit kidnappad av den där mannen charls -Agne. Ut i skogen inlåst i någon stuga.
Mamma tvingades simma över någon sjö med en ståltråd och en lina runt halsen,den drogs åt för varje simmtag hon tog , han skulle mörda mamma.Hon skulle strypas för varje meter hon simmade.
Mamma lyckades få loss linan nästan halvvägs och simmade över sjön med en hård snara runt halsen. Mamma gick 2 mil i gassande sol innan någon plockade upp henne ringde polisen och stutsade henne hem.
Polisen fick fast denna otäcka man men mamma blev sig inte lik på mycket länge.
Jag fick min mens det sommarlovet mellan 8an och 9an.
Jag var mycket ute med kompissar och hade roligt.
Jag och min kompis Linda träffade några killar som var lite äldre 17 18 år tror jag. Den ena var super söt han hette Nickas. Mörk rött hår fräknar och bruna ögon. Och när han efter några öl på en fest visade att han gillade mej föll jag pladask.
Vi pussades och han tog in mig i något sovrum sedan hände allt så fort.
Jag var oskuld innan jag kom till festen den kvällen. Jag minns inte händelseförloppet mer än att jag blev förvånad att han efteråt inte brydde sig om mig alls.
Mamma ska man inte få mens en gång i månaden. Jo Jenny men det kan vara oregelbundet i början sa mamma.
Okay tänkte jag och månaderna gick. Min mage kändes svullen lixom. Jag låg på rygg i min säng en kväll och plötsligt kännde jag hur det rörde sig i magen.
Jag kunde inte sova den natten på morgonen cyklade jag till pappa. Vad var det som rörde sig i magen.
Pappa var nykter , jag sa det rör sig i magen, Pappa sa mej va fan Jenny du är ju på smällen, jävla frögurka. Va... va menar du sa jag, Ja du är ju på smällen.... Jag sprang ut hoppade på cykeln och cyklade tills jag inte orkade längre.
Jag visste inte var jag skulle eller vad jag skulle göra.Jag satte mig på en parkbänk och grät ... grät så jag skakade.
Jag hade ju bara haft mens en gång ju. Hur kunde detta ske jag fattade ingenting javisst jag och Nickas hade ju varit i det där sovrummet i sommras men det gick ju så snabbt och kunde man bli med barn bara sådär.
När jag kom hem flera timmar senare satt pappa vid köksbordet hemma och pratade med mamma. Hon tittade på mej och sa Men jennka då... Förlåt sa jag... jag visste inte.
Dagarna och veckorna som följde blev otroligt ångestladdat för mig. På kvällarna när jag skulle lägga mej kände jag på magen och kände den där lilla varelsen röra sig.
Mamma tog med mej till barnmorskan för att undersöka hur långt gången jag var 18 veckor sa hon.
Men jag var ju bara 14 år jag grät och grät, Barnmorskan höll mej i sina armar och sa Jenny det här fixar vi.
Mamma och jag fick en tid på socialstyrelsen för möte ang abort.
Eftersom jag var så långt gången och så ung så var men vid den tiden tvungen att få tillstånd. Men med min rådande sociala situation så godkännde de abort.
Men det skulle djöja 3 veckor innan jag fick tid på sjukhuset.
Jag grät nästan hela tiden , ville inte vara med kompissar alls jag gick till skolan men med byllsiga tröjor så det inte skulle synas. Ingen visste eller förstod ingen frågade något.
Jag tänker när jag sitter här och skriver. Tän om jag hade haft någon som stöttat mig gett mig råd. Då kanske den där lille hade levt i dag. I mina tankar döpte jag honom till Pontus. Hur visste jag att det var en pojke, jag vet inte men jag kännde det på mig och jag skulle få det befräftat lite senare.
Dagen kom när jag skulle infinna mej på Örebro lasarett.
Både pappa och mamma var med mej. Jag fick tabletter som skulle avsluta livet på barnet.. 14 år sittades på toalettgolvet på sjukhuset med ofantliga smärtor i magen. Pappa gick av och an i korridoren han var orolig , mamma försvann hon pallade nog inte. Men pappa var kvar.
Fostret.. barnet stöttes inte ut som det var tänkt. Läkaren kom och sa Jenny du kommer behöva föda ut fostret, men du ska få något som heter glömma bort medicin. Pappa tittar på läkaren sedan på mig. Pappa gråter min pappa gråter. Smärtan ag svimmarär olidlig i mon lilla kropp. jag fattar inte vad som händer plötligt ligger jag på operations sal med benen brätt isär som i en gynekologstol. Någon skriker krysta inte än Jenny.
Jenny du ska få din medicin nu. Men vad händer skriker jag och känner något som är på väg ut ur mig.
Jag svimmar eller om det är medicinen som får mej bort några minuter. Jag vaknar till och vrider huvudet till höger och ser en stor kvinna med gröna kläder och vitt munskydd, Handskar som är fulla med blod och i händerna.... mitt barn..... en död klump.
En pojke hör jag någon säga. Jag försvinner bort igen jag drömmer att jag sitter i morfars äppelträd och gungar med benen.
Någon ropar mitt namn .. vakna Jenny...Jenny.Men jag vill inte vakna nånsin mer bara sitta där i morfars äppelträd och gumga med benen.
Pappa baddar min pannaoch jag vaknar,han tittar på mej med rödgråtna ögon. Lilla Jenny säger han.
Jag känner mig helt tom , vad hade hänt.
Jag låg kvar på sjukhuset över natten på en BB avdelning Jag hörde alla bebisar gråta och jag grät ännu mer och jag fick massa konstiga blickar från andra mammor.De undrade nog vad jag gjorde där.
Min mage var alldeles platt och tom, jag ville hem .Ut och vara med kompisar och bara glömma bort vad som hade hänt.
Jag vill ha skadestånd av livet hör du det Gud jag vill ha skadestånd.