jennysmening.blogg.se

                                                     Ny tid för samtal

Själavårdaren säger Jenny gå tillbaka till den tid då du föddes. Hur såg det ut då runt dej.

Eee a hehe blir lite full i skratt men jag förstod ju att han menade omständigheter o sånt, men jag kan inte rå för att dra på smilet.

Anledningen till mitt smile är väl det att han trodde kanske att jag föddes under rosa skimmer o fullständig lycka när det i själva verket var ganska kaotiskt.

 

Jag tar ett djupt andetag tittar han in i ögonen o tänker nu kör vi.
Jag föddes på Örebro BB. Mamma hade precis muckat från hinseberg. Det innebär förstår du att jag legat i min mammas mage under hela hennes fängelse vistelse.

Själavårdaren drar efter andan o tittar ut genom fönstret.

Jag kan inte låta bli att tänka att vad ska han tycka om mej vad ska alla andra tycka om mej när de får veta min sanning. Direkt kommer skammen över att på nått sätt inte känna sig som andra,avskummet i samhället, klass 3 liksom. Nu har ju jag aldrig tagit droger eller så men känslan av att vara annorlunda
finns ändå. Ja det var nog tur att mamma satt i fängelse när hon var gravid med mej för annars hade jag nog i levt i dag med tanke på alla droger hon tog.

Jag personligen tror att gud hade ett finger med i spelet redan då. Jag har fått höra att pappa som fick bevakad permission när jag föddes kom med cigarrer o glada till rop. Mormor och morfar var där.

Tack mormor och morfar ni var min trygga punkt under min uppväxt.

Min pappa var egentligen en väldigt snäll människa,han stal en gång 30 000 kr på socialjouren och delade ut till behövande på stan. Om ett fyllo frös tog han av sig jackan o gav bort.

Han hade ett hjärta för att hjälpa människor men hamnade snett i tonåren.

Han spelade gitarr o sjöng med cornelius wresvik på klubbar i Örebro de va så han mötte mamma.

Pappa satt också på ungdoms anstalt när han va ung, vet inte vad han hade gjort men det sätter sina spår.

Jag har nån gammal kasett där han sjunger o spelar..inte nykter..

 

Jag sjunker liksom in i mej själv när jag pratar om detta ..berättar. Mamma kommer fån en fam där hennes mamma och pappa var mest som andra medelklass.

Mormor jobbade på tvätteriet och morfar var förnsteputsare.

Dom kämpade hela tiden för att få allt att gå i hopp. Mormor unnade sig aldrig någonting fick jag veta när hon var på åldromshemmet, Hon ville måla men avstod för att barnen behövde saker och att släkten inte tyckte det var tillräckligt fint.

Mormor du som lagade värdens godaste mat du som tog hand om mej gick av och an på golvet med mej när jag grät. om jag blundar så kan jag se dej tassa upp i köket när jag kom till er sena kvällar.

Mormor hade dukat fram en sockerdricka öppnat kapsylen men satt på den löst och en varm smörgås,fast kall.

Din omsorg om att alla skulle vara mätta även om du själv inte fick.

Du kunde laga de allra godaste o finaste av ingenting. Morfar du var min bästa vän när du dog 2002 så dog en bit av mej också. Du ville alltid mej o min systers bästa. Du lekte med oss i timmar släpade fram saker och var mätt bara du såg oss äta sa du.

Du hämtade oss var och varannan dag morfar. Du var den jag gick till när jag var ledsen eller behövde något. Du va aldrig mer en ett samtal bort.

Tyvärr när jag blev äldre så utnyttjade jag snällheten också. Vet att du faktiskt åkte och köpte puder åt mej en gång o kom hem med..hm då hade jag flyttat hemifrån.

Veckopeng eller vad man kan kalla det för fick jag också kanske i bland lite för mycket. Mamma kom i kontakt med droger redan i 20 års åldern. Hon blev tillsammans med nån raggare som introducerade henne i drogvärden. O vad mycket de blev om det, men mormor och morfar jag älskar er. Tack för allt.

 

Det första lyckliga minnet som jag har,  är några dagar efter den där kvällen vid telefonkiosken. Då har vi fått en lägenhet i oxhagen vi sitter på en filt och äter pizza och dricker sockerdricka vi har ingenting.

Jo föresten jag har ett par rullskridskor som jag fått i födelsedagspresent. Jag åker fram och tillbaka på parketten och känner lycka för första gången.

10 år nyss fyllda jippiii jag behöver inte vara tyst inte trippa på tå, nej här ska åkas rullskriskor. hehe ja de va så.

 

Vi började i en skola där majoriteten var i undre medelklass, Jag tyckte att livet lekte, hade ju fått nya kompisar och en cykel av morfar. Vi försökte bygga upp en ganska stabil tillvaro tills de gamla pundar kompisarna leta upp mamma eller om de va hon som leta upp dom de vill jag låta va osagt .

Vi blev vräkta igen o bytte lägenhet om och om igen. En av många kvällar så ska mamma dra väg med en "vän" det åskar ute förskräckligt och vi vill inte att hon ska åka.

Vi står på parkeringen min syster och jag i regnet och gråter och skriker mammmmaaaa lämna oss inte, men hon är där mamma men ändå inte . Hon lämnade oss.

Jag tar min syster går upp och ska ringa morfar. Telefonen är avstängd. Räkningen är inte betald.

Jag kommer i håg det så väl, jag kände sådan maktlös het sådan rädsla.

Där och då tror jag att jag iklädde mej någon slags mask att vara hård och tuff. Aldrig skulle någon få se mej svag och ledsen. Nu vet jag ju dag att det är en styrka att kunna visa känslor och be om hjälp.

Men det tog till 2005 för mej att upptäcka det. och när jag väl gjorde det tog det bara en sekund att...

 

Nytt kapitel nästa vecka :)