Detta är en blogg där jag låter dej följa med i mitt liv från början i med och motgång, uppförsbacke och nedförsbacke. Jag är ett maskros barn som älskar livet.
Välkommen på en resa i mitt liv med eller utan flytväst
Själavårdaren har sagt till mej att skriva ner när jag minns något från min uppväxt. Jag har förträngt massor och det är nu när jag börjar berätta och skriva om det som minnena kommer tillbaka.
Jag berättade om min farmor i förra kapitlet,tänkte berätta om en gång hon tyckte att vi barn alltså jag o min syster behövde nya cyklar.
Jag var väl 13 år o vi åkte i hennes volvo 245a plötsligt sa hon flickor hoppa ut o välj er varsin cykel sen lägger ni in dem i bagage luckan ok sagt o gjort.
Pappa sågade upp låsen hemma. Alltså detta är ju helt sjukt.
Min farmor som faktiskt hade pengar varför kunde hon bara inte för sjutton köpt oss varsin cykel.
Det där satte ju spår i mej i flera år efteråt, jag har ju stulit hur många cyklar som helst efter det pga det som hände. Jag tyckte de va ok liksom. De va ju bara en cykel.
Men när jag en gång mycket senare fick min cykel stulen som jag jobbat o sparat i hopp o va stolt som bara den för, när jag fick den stulen så förstod jag att det är inte bara en cykel utan det är någons ägodel. Någon kanske har fått den i present eller sparat o kämpat i hopp till den.
Jag tror min mamma stal en hel massa saker säkert min pappa också. Jag har stulit cyklar o en studsboll när jag gick i 4an. USCH fy va rädd jag va då.
Fick liksom ingen respekt för saker ,för mamma och pappa fixade alltid nya saker. När jag fyllde 18 så fick jag välja ut vad jag ville ha i en butik. Och jag hittade en röd kavaj som va super modern då på Mega (en kläd affär) i Örebro. Mamma sa gå du ut så ska jag bara betala lilla gumman ok visst.
Jo nog fick jag kavajen alltid men den va varken inslagen eller hade kvitto...skitans mamma. Jag blir så arg när ja tänker på det så ja nästan kokar över, fattade dom inte att de förstörde hela min framtid med sitt sätt att leva.
All min stress som jag haft inom mej sen jag var liten att alltid vara på helspänn att alltid ha garden uppe i fall någon ville vara min vän eller min kille.
Ja apropå killar så har jag träffat en del. Har sökt trygghet,eller uppskattning snarare. Min första kärlek träffade jag när jag va 15 år kära nån stackars kille han trodde han va djävulens son,eldade biblar på rummet o försökte strypa sig själv. Tur ja kom i från han huvaligen.
Helt plötsligt nu när jag sitter o skriver detta så funderar jag på varför jag gör det här?? är det själviskt att häva ur sig allt. Ja kanske. Men min mening är i alla fall att kan det hjälpa bara en enda så är ingen gladare än jag.
Jag ar förlåtit både pappa och mamma och heheh den där killen.
Det är verkligen super viktigt att förlåta. det är också jätte svårt i bland att förlåta men jag tror att man måste ta ett vilje beslut att göra det och att sen stå fast vid det.
Det finns ingenting som kan förlösa så mycket kärlek som förlåtelse.
Men det svåraste kan vara att förlåta sig själv ,
Med sin tunga kan man välsigna eller förbanna. Det är egentligen hemsk vad vi kan göra med vår mun, Jag har innan jag blev kristen alltid pratat skit och bakom ryggen på folk, Jag har mobbat jag har ljugit och manipulerat. Och allt samman med min mun.
Det är verkligen något som blev uppenbarat med stora bokstäver när jag kom till tro att med min tunga kan jag både välsigna och förbanna Jag väljer att välsigna. Det är också ett vilje beslut för viss många gånger har jag tänkt något dumt om någon annan men valt att tala ut gott i stället. För det är faktiskt så det man sår ut får man tillbaka.
Jag vill inte vara en person som pratar illa om folk. Jag vill lyfta människor och älska, förlåta och lära.
Lära mina barn att det finns annat en den uppväxten som jag fick uppleva. Och att ärlighet är a och o.Håll ditt hjärta rent/ Jenny