Inga hopplösa fall
Gud vänder sig inte ifrån en enda människa. Inte någon. Inte ens de som gett upp och gömt sig.
Vi firar just nu påskens glädje och i vårt sköna land går ofta påsk och vår hand i hand. Samtidigt som Jesus stiger ut ur gravens mörker och in i vårdagssolens ljus och värme, bryter påskliljor fram ur jorden och vitsippor breder ut sig i våra marker. Människor kommer ut på gatan och ler mot varandra. Det som såg tungt och tröstlöst ut i februari kanske har lättat på greppet om vår själ.
Vi hör om hur Petrus kämpar med februarimörkret i sitt hjärta. Bara några dagar tidigare hade han gömt sig i Jerusalem instängd, modlös och förtvivlad efter den där hemska natten som började i Getsemane och slutade på Golgata. Efterlyst och rädd hade han svikit sin älskade Herre och lämnat honom ensam till att arresteras, torteras och dödas. När det gällde så var det banal rädsla och egoism som styrde hans handlingar och val.
Petrus kan säkert inte sova på nätterna. Hela tiden hör han tuppen gala och minns med vånda Jesus blick på honom när Petrus säger: ”Jag känner inte den mannen.”
När Herren visar sig för lärjungarna efter uppståndelsen så rusar Petrus inte fram och kramar Jesus. Han orkar inte möta Jesu blick. Hans svek och förnekelse står som en ogenomtränglig mur runt honom.
Så han går tillbaka till det han gjorde innan han kallades av Jesus - till sitt fiske hemma i Galileen. Kan han inte vara en trogen lärjunge kan han i varje fall fiska.
Men det blir inget. Där i nattens mörker i båten med tomma nät inser Petrus sin totala vilsenhet. Han som var en lärjungarnas ledare och stor i orden kan inte ens fiska längre. Jesu utnämnande av Petrus: "Jag säger dig, att du är Petrus, Klippan, och på den klippan skall jag bygga min kyrka” är så långt från verkligheten som man kan komma. Han är totalt misslyckad. Inget värd. Det är evig vinter i Petrus hjärta.
Men plötsligt händer det som vi människor inte kan planera. Solen bryter in och livet tänds. Som snödroppen inte finns där ena dagen så plötsligt finns den bara där i rabatten nästa dag.
I gryningen står Jesus på stranden och säger det han tre år tidigare sa till Petrus, ”Lägg ut näten på andra sidan.” Då hade Petrus tvekat. Jesus var ju ingen fiskare. Så dumt. Det fanns ju ingen fisk, då spelar det väl ingen roll vilken sida om båten man la ut näten. Men av någon anledning hade han den gången gjort så och fått sitt livs största fångst.
Plötsligt tänds ett svagt hopp i Petrus hjärta. Jesus ber honom att göra samma sak igen. Och så blir det lika tokigt mycket med fisk, igen! Och så gör Petrus den ena konstiga saken efter den andra, lika impulsiv som alltid. Han vill träffa Jesus omedelbart! Han kan inte vänta! Hundra meter från stranden tar han på sig sina kläder och hoppar i sjön, förmodligen troende att han kan gå på vattnet som Jesus en gång bad honom att göra. Sen tokdrar han ensam upp näten på stranden som de andra lärjungarna tillsammans inte orkat med.
Under tiden har Jesus lagat till en måltid och bjuder Petrus och de andra att vara med och dela. I ett smärtsamt tydligt och nära samtal mellan de två vännerna ger Jesus Petrus nytt förtroende och säger som han sa första gången de möttes: ”Följ mig.”
Gud vänder sig inte ifrån en enda människa. Inte någon. Inte ens de som gett upp och gömt sig. Det är påskens budskap.
Ut ur mörker in i ljuset kallar Herren oss, vilka vi än är, vad vi än har gjort, såsom solen nu kallar björkarna att slå ut sina blad.
Följ mig ut i skolor och på gator och torg ,Följ mig in i det mörker människor lever i. Dela med andra det ljus herren Jesus kristtänt i ditt liv.