Allmänt

kapitel 9

Jag satt i vårsolen på altanen och verkligen njöt. Våren är tidig i år tänker jag. Jag blundar och lyssnar på ljuden, fågelkvitter, en bil som åker förn en bit bort, totte gnager på sitt hund ben. Totte det är min tax. drar ett djupt andetag och fyller mina lungor med lugn och frihet men något stoppar upp mitt i andetaget. Sorg.... Sorg att ingenting är som förut eller ingenting är som jag ville att det skulle bli. Ett minne en skadad stortå, kärleken slocknar. Jag ramlade och slog i min tå jätte illa för 2 år sedan i varberg. Det som gjorde mest ont var att min man struntade fullständigt i mej, det var min dotter som fick plåstra om mej. Hur kan han vara så känslokall. Mina känslor för dej då min make dog en hel dej just där och då. Inte bara struntade i mej han var elak oxå lixom som förbytt,fått något svart i ögonen, nån skugga vilade över honom. Jag kan lixom inte riktigt sätta fingret på det. Vad hade hänt. Jag har ofta fått uppleva händelser som har fått min tillit eller min kärlek att slockna. Varför är det så tänker jag nu när jag sitter här och ska försöka njuta av vårsolen, sena mars solen. Och hur kom det sig att jag just här och nu kom o tänka på just den händelsen. Kanke för att jag såg den där blicken i min makes ögon igen, den där slöjan för ögonen, dunklet. Vad gömmer sig där bakom, vad gömmer sig där bakom. Nåja jag drog en suck och gick in och kokade en kopp te du måste släppa det där jenny sa jag till mej själv, han älskar dej och du älskar han. Ja menar vi har ju varit gifta i 13 år och har både sorg och glädje i bagaget. Vid middagen samma kväll satt vi tysta, hehe ja inte min son förstås han pratade oavbrutet om någon blocket annons han lagt utpå en radiostyrd bil. Min dotter ida 15 år är super tjurig då hon inte ville gå till skolan i morse, tror hon är lite skol trött så här i slutet på 9an. Men hon fick i allafall masa sig i väg. Jag ska minsan fråga hur allas dag varit men inte någon av mina familjemedlemmar frågar mej hur jag haft det på min lediga dag. Är jag egoisktk...ja kanske I morgon är de jobb igen säger jag och min make tittar upp från tallriken med köttbullar och makaroner. Mmmm ja de e det säger han och tittar ner igen. Jag jobbar som diakon med ett special uppdrag att utreda familje tragegier . Jag tittar på min familj...är vi lyckliga.... apropå familje tragegier så växte jag upp med en mamma som var narkoman och en pappa som var alkoholist. Jag föddes på örebro bb min mamma hade sutit i fängelse under sin graviditet med mej. De va nog min lyckliga tur det eftersom hon drogade mestadels av tiden. Amfetamin tror jag bestämmt att det var. O lite vin o tabletter på det. Pappa hade bevakad permision när jag föddes och han hade feta cigarrer med sig till sjukhuset, hur han hade fått tag på dom det förteller inte historien. En flicka, ojoj va svart hår hon har kan inte va min va de första han sa. Sen skrattade han och höll upp mej i sin famn och sa Jenny ska du heta. Och jenny det blev. Mormor och morfar hade velat att mamma skulle göra abort med mej för de trodde att jag skulle bli ett missfoster eftersson hon tagit droger under graviditeten. Men de ångrade sig när dom fick se det lilla perfekta flickebarnet med det mörka håret och de gröna ögonen. Missfoster ja men det är jag faktiskt på en de ena eller de andra sättet. Min förmåga att känna empati är otroligt stor men oxå att totalt vara känslokall fast jag kan låtsas att jag bryr mej. I bland blir jag arg på mej själv, skäms om dom visste vem jag var igentligen, dotter till en alkis och en narkoman, född till att ljuga och bedra. Kan man säga så kan man skriva så ja för de va vad jag fick lära mej. Alltid den enklaste vägen, inte rätt o fel. Mammas kille kom hem med en sopsäck med nya kläder och samtidigt kunde man läsa i morgon tidningen att veromodas kager blivit lensat av tjuvar. Ja men va fasiken käder är ju kläder tänkte jag och andvände dem flitigt. En gång satt de ett på killar i vår soffa när jag kom hem från skolan dom räknade pengar 50 lappar och tior, haha har ni rånat posten eller sa jag...OOpps va rätt jag hade. Mmma hade en killkompis oxå som va helt psykiskt störd han kidnappade mamma en gång och lät henne simma över en sjö med ståltråd lindad runt halsen så hon inte skulle rymma. Hon blev inlåst i en stuga och våltagen i flera dagar. Hon lyckades fly på något sätt. Hon hade endast på sig en vit klänning med spets. När hon kom in i genom dörren barfota och aldeles smutsig då va jag bara 13 år. Mamma var aldeles brunbränd hon hade gått i två dagar i gasande sol längs landsvägen för att komma hem. Hon talade aldrig om den händlesen sen. Jag ångrar nu att jag inte frågade henne hur hon lyckades rymma för nu är mamma död. Döööddd va fasiken det känns skit konstigt mamma död krimerad till stoft, nergrävd, borta, gone.... va fasiken mamma hur kunde du bara gå o dö liksom jag kan ju forfarande höra din röst. Jag väntar att du ska ringa mej. Elle väntar du att jag ska ringa dej..mammmmaaa kom tillbaka. Du hade verkligen levt ett hårt liv. sprängt alla gränser testat varenda drog, suttit i fängelse, varit hemma fru och blivit våltagen i dagar, snacka om kontaster. Vunnit på lotto och festat upp varenda krona. Nu kommer det ett sånt där minne igen, du står i korridoren på sjukhuset i nattlinne du ska er på operation en skrapning, mamma jag väntar här säger jag. Du är gravid med tvillingar men du gör abbort. Undra hur gammal jag kan ha vait då, kanske 15-16 Har jag tagit det jobb som jag har bara för att plåga mej själv att ha empati för andra mäniskor. Tvinga mej själv att känna något för någon. Med någon. I bland försvinner jag i mina tankar, kommer på något minne från förr och då kan jag sitta länge och tänka på det och analysera själva situationen.