mitt i livet ,tankar, ett steg fram och 2 bakåt
Sa till min man i dag är det nationella kvnnodagen...jaha sa han ja men du uppvaktar aldrig mej på nån mans dag...ehh ok.. Ja tänkte ja struntar i o argumenterar. Han har förmodlien dåligt minne hehee.Min make den sanna romantikern.NOT...
Turbon på bilen rasade och jag åkte genom stan i ett vitt rökmoln...de går bra nu... eller inte
Jag saknar frallan min tax som gick bort hastigt i höstas, Hon visste när ja kände ångesten komma krypande. Då kom hon alltid och la sig i min famn med huvudet inkört mellan halsen o håret. Hon kramade mej. Ofta ofta blev hon aldeles blöt av tårar men det gjorde henne inget hon tittade på mej o det såg ut som hon sa de blir bra Jenny det blir bra jenny. Frallan du fattas mej, jag behöver dej NU
Blir verklgen kärleken till slentrian, slutar man uppmuntra och bara överaska. Just nu känns det som det.
Allt skulle bli så mycket lättare om man bara inte va nedrans känslig. Men jag har alltid fått ha taggarna utåt och försvara mej undr hela min uppväxt så att vara känslosam ser jag som något nytt något vackert men när man inte är på samma våglängd så att säga så blir man ledsen. Kanske skriver jag för privat här men jag måste få ut det och att skriva av mej har hjälpt mej så många gånger.
Jag gick igenom min telefon bok härom dagen och kom till M och min mammas tele nummer, ska man radera eller ska man inte, ska man gå vidare o glömma eller gå vidare och radera men inte glömma. Tror jag behåller det goda och kastar resten i glömskans hav. Konstigt när någon dör så kommer man efter en tid nästan bara det goda. Mamma ...mamma du fattas mej o dina nedrans samtal varje dag.. De e ju helt tyst i min telefon..
Mina tårar rinner när jag skriver här för något fattas mej. Någt fattas mej . ska gå in i djupare bön för att verkligen hitta det jag söker som kan stilla min själ.
Nu ska jag duka dags för familjen att äta middag, allt gott...Jenny